a painful reminder

Jag har mått så bra på senaste, det är första gången på flera år som jag mått såhär bra. Efter 3,5 år av sömnlösa nätter så sover jag äntligen, 9-10h/natt till och med. Så himla mycket mer än vad jag nånsin önskat och bett om. Det är så himla skönt, ingen ångest över att gå och lägga mig, inga timmar av otåligt vridande och vändande i sängen, nästan inga mardrömmar och inga uppvaknanden tusen gånger per natt. Allt tack vare min nya sömnmedicin jag fick för några månader sen. Har undrat många gånger varför jag inte kunde få just den här från början??? Menmen, det hjälper inte att tänka så - jag är tacksam och glad över att jag har den nu och att den funkar så bra för mig. Tack vare den orkar jag hela dagar och får äntligen känna mig utvilad när jag vaknar på mornarna. 

Förutom sömnen har det mesta andra också känts overkligt lätt under de senaste veckorna. Jag vet inte om det är för att det är sommar och ingen skola = ingen stress och press därifrån. Eller om det är medicinera jag äter som äntligen ger sig till känna och faktiskt fungerar? Eller för att jag bara tagit flera steg framåt i min läkningsprocess? Kanske är det lite av varje? Jag vet inte. Jag vet bara att jag varit nöjd och glad med tillvaron under de senaste veckorna, jag har njutit och jag har tillåtit mig själv att må bra. 

Dock är ju livet en jäkla bergodalbana och det vet vi ju alla antar jag. Jag vet inte varför men igår och idag har allting bara känts sådär tungt igen. Känner mig tom, likgiltig. Ledsen och nedstämd. Det som är mest frustrerande är att jag inte vet varför jag känner såhär, och jag blir så besviken och arg att det blir såhär när jag mått så bra. Det är som en påminnelse om allt som varit, en varning att jag inte får glömma. Jag vill glömma, jag vill må bra hela tiden och inte bli påmind. Men som alla säger - ett steg bak och två steg fram. Man måste ha dalar för att uppskatta allt bra sen. Jag bara måste tro på det. 

 Hoppas hoppas hoppas det