Bit ihop

Det är tungt och svårt men försöker verkligen hålla ut. Blev utskriven från avdelningen i måndags och vill absolut inte tillbaka dit. Mamma är sjukskriven denna vecka för att inte lämna mig ensam med mitt självdestruktiva och desperata beteende. Känns fel, som att behöva barnpassning när man är 20, snart 21. Men så får det väl vara en stund just nu kanske. Jag kan verkligen inte lova att jag inte gör något drastiskt om jag blir lämnad ensam. Faktiskt. Tankarna och impulserna är mycket större och starkare än förnuftet just nu. 



Igen. Suck... Sämst, jag vet


Panikångest. Hyperventilerande. Tårar. Personalen tjatar så mycket på mig om att jag måste säga till när det blir sådär jobbigt. Jag gjorde det den här gången men paniken tog över ändå, ångesten fortsatte bara att stiga. Såg en kaffekopp på ett bord, kastade den i golvet och började i desperation att skära. En patient och två personal rusade fram, skrek att jag skulle sluta och höll fast mig medan jag bara skrek och grät, sparkades och slogs. De fick ropa efter mer personal för jag gjorde så mycket motstånd. Detta pågick inte så länge dock utan släppte porslinsskärvorna ganska snabbt. Så var det med det. Så jävla ledsen och uppgiven, varför fattar ingen att jag inte orkar mer? Känner mig så värdelös. Ja usch, verkligen värdelös. Att jag inte bara kan låta bli...