Happy friday

Veckan har varit väldigt tuff och igår blev det ett stort breakdown. Minnesbilder, flashbacks, ångest, skrik och tårar. Kastade saker och drämde huvudet i väggen. Det blev bara för mycket och jag stod inte ut. Tillslut sprang jag ut i mörkret i bara strumpor och bara sprang. Ville bara bort bort bort. Efter ett tag stannade jag upp och tänkte; vänta lite, vad gör jag? Vart ska jag? Ingenting blir bättre av att göra såhär. Tillbaka.
Med hjälp av en medpatient och en personal kunde jag sen lugna ner mig.

Inatt har jag haft så grymt ont i huvudet. Var väl efter att jag slagit det så hårt i väggen och golvet så många gånger, och att jag grät oavbrutet i flera timmar.
Idag mår jag i alla fall bättre, ångesten har lättat och jag kan andas igen. Så skönt. Har varit en sväng på stan och uträttat några ärenden och nu ska jag ta tag i kaoset här på rummet som jag ställde till med igår. Efter middagen ska vi pyssla lite (julpyssel, i oktober haha🎅🏻) och senare blir det Idol på tvn, som varje fredag. Hoppas ni har det bra! Trevlig helg. Kramis

Cellgifter

Är mitt uppe i det tuffaste jag nånsin gjort. PE, Prolonged exposure. Traumabehandling. Jag har påbörjat sån behandling vid två tillfällen tidigare, en gång i början av 2013 och en gång i slutet av 2014. Men jag har aldrig fullföljt. Båda gångerna har vi fått avbryta för att jag varit för ostabil och försökt ta livet av mig. Allt blev för mycket att hantera för mig, minnena är för smärtsamma. Det är dom fortfarande, och jag vet ärligt talat inte hur jag ska kunna genomföra detta nu heller. Men det är dags, jag vet det. Och det måste göras nu, när jag är på heldygnsvård. Kan inte skjuta upp det mer för det äter mig inifrån. Mer nu än nånsin tidigare. Såklart blir det värre  också när jag måste prata, berätta och sätta ord på allt. Rota runt i mitt mörkaste arkiv i huvudet, ta fram saker i ljuset. Det är så mycket minnen som konstant tar upp min tid. Dag som natt, hela tiden. Får knappt nån lugn stund, inte ens när jag sover. Det är sjukt påfrestande. Min terapeut säger att denna behandling för oss med PTSD kan likna en cellgiftsbehandling för cancerpatienter. Det är så svårt när ens "sjukdom" inte syns på utsidan och det känns som att utomstående tänker och tycker att "men äsch, det kan inte vara så farligt". Jag önskar ni förstod. Att jag inte behövde förklara så mycket varför det är så sjukt tufft och hemskt just nu. Men om jag säger att jag får cellgifter nu och en tid framöver kanske ni kan tänka er ungefär hur min knopp och kropp mår, hur den/jag kämpar. Jag önskar det. 
 
Jag ska inte avbryta denna gång. Jag ska kämpa mig igenom det här. Det enda som snurrar i mitt huvud är dock "jag vill inte, vill inte, vill inte. Kan inte, kan inte, kan inte" Men jag ska göra det ändå. Om cancersjuka kan klara det, då kan jag också det.