Uppdatering

Har hamnat i en riktig dipp. Sen jag kom tillbaka från permissionen har det bara varit skit. Riktigt riktigt tungt. Skulle nog säga att jag är deprimerad igen. Ingenting är kul, ingen ork finns, allt är bara mörkt och lågt. Och ångesten dödar. Jag kan inte äta. Illamåendet är ständigt, tuggorna bara växer i munnen och det vänder sig i magen. Det känns så hopplöst allting, faktiskt. Jag vill inte vara negativ eller "klaga", vill ju inspirera andra till att det går att må bättre, men det är så svårt just nu. Det är så svårt. 


Personalen hade möte igår och satte in endel åtgärder för att få mig att vända detta. Jag kommer inte få ha sessioner med min terapeut sålänge som jag inte äter, för jag är inte "tillräckligt klar i huvudet". Jag kommer bli väckt av personal tidigare varje morgon för att komma upp och komma ur sängen, få på mig kläder och sådana där självklara saker som inte alls är självklara när man är under ytan. Måste äta frukost innan morgonmötet, och sen de andra måltiderna också såklart. Ska varje morgon planera min dag och skriva ett "schema" för att få struktur på dagen. Måste även lämna in nyckeln till mitt rum mellan frukosten och lunchen för att jag ska komma ut därifrån och inte "isolera mig". Var på vårdcentralen idag också och tog prover och dom var inte jättebra. Så om det inte funkar nu med maten och dessa åtgärder och det fortsätter som det gjort nu innan så måste jag börja ätstörningsbehandling. Det får inte bli så, det får verkligen inte bli så. Har inte tid med det. 

Måste vända detta nu, för vägen härifrån går bara rakt ner, det vet jag. Det är bara så svårt. Men jag kämpar, jag gör det. Och jag ska kämpa ännu mera. Blod, svett och tårar  kommer det bli men jag antar att det kommer vara värt det. 

Försöker ha hästarna och ridningen som motivation. Är livrädd för att de ska säga att jag inte får rida om jag inte äter och jag vet ju själv att jag inte kommer orka det heller om det fortsätter som nu. Så nu --> ett försök till kvällsfika. 

"I was flying, now im crashing"

Hade en väldigt bra permission skulle jag nog kunna säga. Eller det var väldigt väldigt intensivt, mycket att göra, många att träffa. Det blev lite jobbigt men jag vill ju såklart passa på att hinna träffa alla när jag väl är hemma. 


Jag kom på torsdagkvällen och då var vi bara hemma och tog det lugnt. På fredagen träffade jag Lena och på kvällen åt familjen på pinchos.

Lördagen spenderades med Filippa, älskade barnet som jag saknat så mycket. Det blir lite konstigt för henne att träffa mig när jag varit borta så länge, så i början är hon blyg men det släppte sen och vi kunde leka, busa och mysa som vanligt. Fina ungen❤️

På lördagskvällen begav vi hos hem till mormor och morfar med resten av släkten, det var ju påskafton. Så kul att träffa alla kusiner igen! Vi åt mat och en fin påsktårta som Alva bakat, sen tittade vi på en massa gamla videofilmer från när vi alla kusiner var små. Haha så roligt. Är så tacksam för den fina uppväxt vi fått tillsammans. 

På söndagen kom farmor hem till oss och åt middag, på måndagen träffade jag min älskade Josefine och utöver det har jag bara myst med familjen och ätit god mat. Även slagstaglass fick ett besök av oss.

Har såklart gosat med djuren också. Mina mysisar🌸

Sist men absolut inte minst, (för det är typ störst), träffade jag Elenore. Ni som följer mig på instagram vet redan, men Elenore är polis och våra vägar korsades en hemsk dag för lite mer än ett år sedan. Jag satt på ett tak och orkade inte mer. Massa poliser kom till platsen och Elenore var en av dem. Trots att jag hade bestämt mig lyckades hon nå fram till mig och få mig att lita på henne. Mycket om och men, rädsla och tårar men det hela slutade med att vi gick ner från taket tillsammans och hon och hennes kollegor körde mig till psykakuten där hon även satt med på samtalet med läkaren. Jag har tänkt på henne mycket under året som gått och velat tacka henne, och äntligen fick jag göra det. Vi träffades två gånger när jag var hemma och det betyder så mycket för mig, för på nåt sätt räddade hon mitt liv. 🙏🏻 

Ja, mycket bra saker som hänt men efter det blev det krasch. Krasch bom bang. Jag kör på ett tag och mår helt okej, faktiskt ganska bra, men sen. Sen slutar det med att jag sitter på en sjukhussäng, får bedövningssprutor och sydda sår samtidigt som en sjuksköterska håller mitt hår medan jag spyr och hulkar av ångest. Tårar, skam. Jag föll dit igen. Helvete. Drygt 80 dagar klarade jag men sen gick det åt skogen igen. Allt är bara för mycket just nu. 

🔜 Eskilstuna

Har hunnit med väldigt mycket sen sist känns det som, dagarna har gått i ett den senaste veckan. Jag har flyttat ut i stugan (som ni redan vet) och trivs väldigt bra där. Jag har hjälpt en vän att flytta in till stan, till behandlingshemmets utslussningslägenheter. Jag har hjälpt en annan vän att byta rum inne på enheten. Vi har spelat väldigt mycket kubb. Myst i växthuset. Invigt studsmattan för året. I måndags hade jag, min terapeut, min cm och enhetschefen möte på telefon med min placerare i Eskilstuna. Jag och min terapeut har även varit på stan en sväng. 


Igår åkte jag och min cm P iväg på en liten utflykt på förmiddagen vilket var jättemysigt. Vi tittade och klappade på hästar, shoppade lite och åt på Max. På eftermiddagen åkte jag in till stan och mötte upp Emelie som kom på besök. Kul! 

Har haft ett par ganska bra dagar och hoppas på fler sådana, för nu sitter vi på tåget påväg hem till Eskilstuna! Ska bli kul att träffa alla mina nära och kära 💕