En vanlig måndag

Helt okej dag idag. Min terapeut kom tillbaka från sin semester! Var verkligen skönt att träffa henne igen. Annars har det inte hänt något speciellt, förutom samtal med henne och så stallet. Schanny är så duktig och det är så kul att se framstegen han gör och de vi gör tillsammans. Var även runt på en "mysrunda" i hagarna. Lilla fölet Schellie tog pris för gosigast häst idag.🐴

100 dagar

"Misslyckanden misslyckanden misslyckanden. Jag är så arg, ledsen och besviken på mig själv. Har mått dåligt hela veckan och igår rann bägaren över, så kvällen slutade på akuten. Jag hade ju lovat mig själv. Aldrig mer. Men det är inte så jävla lätt. Jag försöker hela tiden. Gör det bästa jag kan. Ändå faller jag. Det gör så ont. Så ont, så ont, så ont, att jag idag legat i sängen och bara skrikit rätt ut av psykisk smärta. Gråtit hejdlöst. Haft en sån brutal ångest. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur jag ska hantera detta. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag hatar mig själv. Och jag söker inte uppmärksamhet. Det enda jag vill ha är förståelse. För hur tufft detta faktiskt är och att jag verkligen gör mitt bästa hela tiden, trots att det inte alltid räcker till. Men hur ska någon kunna förstå mig när jag knappt förstår mig själv?? Känner mig bara ensam, oförstådd och förtvivlad. Vill typ utplåna mig själv från jordens yta."

Detta skrev jag den åttonde december 2016, dagen efter en självskada. Det var varken första eller sista gången det hände, men idag kan jag stolt säga: JAG ÄR 100 DAGAR SKADEFRI. Jävlar vilken kamp det har varit och är, men jag ska framåt nu. F r a m å t.

Vinst

Under all den här tid som jag varit dålig och sjuk har jag aldrig orkat kämpa för mig själv. Aldrig stått upp för mig själv, tagit hänsyn till mina behov eller orkat strida för det som är rätt och vad jag förtjänar. För jag har inte tyckt att jag förtjänat det, helt enkelt. Jag har suttit på läkarsamtal och fint tigit även när jag blivit förbisedd, bortprioriterad och trampad på. Visst, jag har gråtit i min ensamhet, ofta tyckt att jag blivit felbehandlad, men aldrig gjort något åt det. Aldrig sagt ifrån, aldrig sagt vad JAG känner och tänker. Trots att jag har all rätt att hävda mig, all rätt att åtminstone bli lyssnad på. Jag vågade inte. Orkade inte. Kunde inte. 


IDAG har jag tagit ett stort kliv framåt. För en tid sedan skrev jag ett långt mail till min hemkommun och chefen där, där jag beskrev mina tankar, känslor, behov och önskningar. Jag är fortfarande inte helt bra, men jag har kommit en lång bit på vägen och kan se livet ur lite andra perspektiv än jag gjorde då, när allt var som mörkast. Jag har på nåt sätt insett att jag är värd det här livet, och då är jag också värd hjälpen. Det ger mig en liten drivkraft till att orka kämpa för mig själv, stå upp för mig själv. Därför tog jag mod till mig, den där kvällen för några veckor sedan, att öppna mailen, knåpa ihop några sanningens rader och sen trycka på "skicka". Och se så bra det blev, för IDAG hade jag möte med hemkommunen och chefen över telefon, och hon var så glad och tacksam över att jag anförtrott mig åt henne. Hon var rörd och tyckte det var så fint att se hur jag gått framåt och nu orkar stå upp för mig själv på ett helt annat sätt än innan. Vi pratade en liten stund, hon berättade att de godkänt min önskning och sen avslutade hon med att säga: "du kämpar på så himla bra, ta hand om dig nu och fortsätt på den fina väg du håller på att bygga upp till dig själv."

Jag är nöjd med mig själv. Jag är glad och stolt över att jag vågade och orkade stå upp och kämpa för mig själv den här gången. Det i sig är en stor vinst för mig, sen var det också så himla fint att få bra feedback på det. Så himla tacksam! 🙏🏻🙏🏻🙏🏻 

Jag ska aldrig mer bli trampad på. Jag är lika mycket värd som alla andra och JAG ska stå upp för MIG. Alltid.