Leva eller dö

Har nyss tittat på den nya filmen "To the bone" på netflix. Usch, det var jobbigt. Den handlar om en tjej som är allvarligt sjuk i anorexi, och även fast jag aldrig riktigt haft någon ätstörning kan jag relatera till mycket i filmen. Ångest, självhat, självskador, självmordstankar, sjukhus, oroliga anhöriga. Till exempel. Det var en scen som speciellt berörde mig, då tårarna bara rann. Ellen/Eli (huvudpersonen) hade rymt från rehabcentret hon bodde på och åkt hem till sin mamma. Hon var i väldigt dåligt skick och alla var rädda att hon skulle dö. Mamman säger då, samtidigt som hon gråter, att hon inte kan göra så mycket mer för att hjälpa henne. Att hon älskar henne över allt annat, men att hon måste acceptera om det är så att hennes dotter vill dö. Det fick mig att tänka på mig själv och min mamma för ca 1,5 år sedan. Jag hade under en period åkt in och ut på sjukhuset för självskador och självmordsförsök. Mamma försökte kämpa för mig men jag var inte villig att kämpa själv. Jag orkade inte, försökte knappt. Var inte mottaglig. Tillslut orkade inte mamma mer heller. Jag låg orkeslös i en sjukhussäng bakom låsta dörrar när jag fick smset. "Jag älskar dig Fanny men jag orkar inte kämpa mer just nu, jag kan inte dra hela lasset själv. Det är bara DU som kan bestämma hur du vill leva, om du vill leva överhuvudtaget. Vi som står vid sidan om kan bara stötta. Det är DU som måste göra ett val." Ungefär så. Tillslut kommer vi alla till en punkt då det inte går att göra mer som anhörig. Man kan finnas bredvid, stötta så mycket man kan, men man kan inte leva åt någon annan. Det är den som är sjuk som tillslut måste göra valet att fortsätta leva och sen kämpa för att bli fri sin sjukdom och sina svårigheter. Eli i filmen gjorde det och återvände till sin behandling. Jag gjorde det, kämpade mig ut från sjukhuset och flyttade till behandlinghem. Alla kan göra det. Valet. Och alla som inte ger upp kommer klara det. Livet finns någonstans där framme. (Vill jag tro)
 
 
 
Vilket långt inlägg detta blev nu då, tänkte ju bara dela lite tankar efter den känsliga filmen. Anyway, någon annan som sett "To the bone"? Vad tyckte ni? 
1 Mormor:

skriven

Tack bästa Fanny för att du valde livet.❤️❤️❤️

2 Annica:

skriven

Vi runt om dig är tacksam över ditt val.

3 Jenny:

skriven

Stor kram 💕💕💕

4 Emmi:

skriven

Vart finns filmen ?

5 Therese:

skriven

Så tacksam att du gjorde ett bra val. ❤🙏🏻

6 Pappa:

skriven

❤️❤️❤️❤️

7 Pappa:

skriven

❤️❤️❤️❤️

8 Pappa:

skriven

❤️❤️❤️❤️

9 Sanja ida:

skriven

Har också sett filmen, men blir lika berörd av din text. Din relation till din mamma. Att tillslut är det bara du själv som väljer om du vill leva eller inte. Jag tycker du är stark Fanny, och så fin. Fortsätt med fin kamp.💗 Många kramar S🌹

Kommentera här: