Ont ont ont

Det känns som att jag kämpar helt ensam just nu. Egentligen vet jag att jag inte gör det, det finns många vid min sida, men just nu känner jag mig väldigt ensam i allting. Det är sjukt jobbigt att min terapeut är borta på semester och att jag ska klara exponeringen utan henne. Utan att ens kunna ringa när det verkligen är kris. (Har ju annars telefonstöd om jag behöver 24h om dygnet). Dock finns övrig personal tillgänglig på enheten såklart men det är så svårt nu när det är så många semestervikarier som jag inte känner. Tryggheten bara fallerar känner jag. Jag är rädd och ledsen. Det gör ont. Ont ont ont. Och jag oroar mig. Oroar mig för hur jag ska fixa detta. För om jag kommer få förlängning eller inte. Om jag kommer flytta härifrån i september eller om jag blir kvar längre. Om jag kommer hinna klart med behandlingen eller om jag måste börja om med en ny terapeut i min nya hemstad. Ovissheten äter upp mig och folk säger; tiden vill visa. En sak i taget. Men jag kan inte bara sluta oroa mig. För det är mitt liv det handlar om. Och den här behandlingen är förmodligen avgörande för min framtid. Men vi får väl se. Får bara försöka andas tills dess att jag vet. Tårarna får rinna bäst de vill sålänge.

1 Sanna Å:

skriven

Så frustrerande med ovissheten! Hoppas det löser sig tillslut så att du får avsluta behandlingen som du kämpar så hårt med.
Kram

2 Mormor:

skriven

Jag tänker mycket på dej. Jag förstår att det gör ont . Men du är ju den kloka tjejen som klarar det mesta. 💪Även det här.❤️

Kommentera här: