Kämpigt kämpigt

Det har varit rätt så jobbigt nu. Igår var den värsta dagen på länge. Hade session med terapeuten och jag fick jättemycket flashbacks och minnen, blev nästan paralyserad och bara skakade av skräck. Efteråt gick jag in på mitt rum och sen minns jag inte riktigt vad som hände men plötsligt ligger jag på rygg i sängen och bara gråter och skriker, skriker, skriker. Allt attackerade mig på samma gång och jag visste verkligen inte vad som var verklighet och vad som "bara" var minnen. Var verkligen helt hysterisk och bara skrek rakt ut, grät, slog och sparkade i väggen, dunkade huvudet. Minns inte allt men en personal kom och försökte lugna mig men det gick inte. Han var tvungen att ta i mig för att försöka hindra att jag skadade mig men då fick jag ännu mer panik. Jag har jättesvårt av att en man rör vid mig när jag inte är beredd. Så det blev svårt, och jag var inte riktigt kontaktbar, mest bara helt skräckslagen. Kändes verkligen som jag skulle tuppa av av allt skrikande och hyperventilerande. Fyfan vad vidrigt det var. Tillslut fick han ut mig från rummet i alla fall för att försöka distrahera med något annat, han tryckte även iskalla kylmasker mot min panna när jag låg i sängen men inget av det funkade. Paniken släppte aldrig. Efter ett tag kom min cm och bara tog mig i sin famn och höll mig hårt. "Jag har dig, jag har dig." "Du är trygg här, jag lovar." "Andas, försök att andas." "Jag håller dig nu". Vi stod så en bra stund, enda tills jag slutat hyperventilera, skaka och gråta. Enda tills jag inte orkade stå längre och benen vek sig, då satte vi oss på gräsmattan och bara satt. Jag lutad mot henne. Och jag blev lugn igen. Tacksam för den trygga famnen och tålamodet. 


Idag har inte heller varit så bra, ångest och oro och endel fysiska problem. Så kvällen slutade på akuten. Men den här gången var det inte självförvållat, ingen självskada och ingen överdos. Alltid nåt! Det är lite bättre nu i alla fall och jag är hemma igen. 

Imorgon fyller min systeryster 20 år och jag vill så gärna vara där... fick en snilleblixt och tänkte komma hem och överraska henne men det går inte, fick inte riktigt tillåtelse av min terapeut och cm och jag kan ändå förstå dom, samtidigt som det känns jävligt pissigt. Menmen, får bara acceptera att det är som det är och göra det bästa av situationen. Om inte så länge kommer Alva och Lovisa i alla fall hit 💕

1 Mormor:

skriven

❤️❤️❤️

2 Mamma:

skriven

❤️❤️❤️

3 Anonym:

skriven

Du är den starkaste jag vet!!❤

4 Lovisa:

skriven

Älskar dig!! Snart får vi vara tillsammans igen <3<3<3

5 sagalltdetdarfranmig.blogspot.com:

skriven

❤️

Kommentera här: