PE-behandling

Står på en hal brygga och stirrar ner i vattnet. Det regnar. Ytan är full av ringar som bildas av regndropparna. Har gummistövlar på mig, tjocktröja med luva över huvudet och en halsduk virad kring axlarna. Det är juni men inte alls varmt. I öronen har jag mina hörlurar. Lyssnar på min egen röst som berättar om hemska saker. Fasansfulla saker. Jag hatar min egen röst, jag hatar hur den låter. Jag hatar det jag berättar om. Hatar att berätta om det och hatar att lyssna på det. 


Jag hör på bandet hur min röst stockar sig och hur jag verkligen försöker att inte börja gråta. Det går inte. Tvingar fram några ord till men sen blir det tyst. 

Jag lyfter blicken från vattenytan och tittar ut mot sjön. Det blåser där ute, himlen är grå och regnet fortsätter att piska. Det smattrar oavbrutet mot mitt rosa paraply. 

Min egen röst har tystnat och det är istället min terapeuts röst som hörs i hörlurarna. 

"Vad gjorde dom med dig Fanny?" 

Tystnad.

"Vad var det som hände?"

"Vem började?" 

Fortsatt tystnad.

Jag hör hur hon reser sig ur sin stol, går runt bordet och sätter sig på huk framför mig.

"Hallå Fanny, titta på mig, du är här hos mig nu. Ingenting hemskt ska hända dig igen, du är trygg nu."

"Försök kom tillbaka, försök fortsätt berätta." 

Jag sliter ut hörlurarna ur öronen. Panik. Jag andas häftigt och försöker att inte skrika rakt ut. Faller ihop på den blöta bryggan. Jag vill inte höra. Vill inte, vill inte, vill inte. Det gör ont i hela kroppen. Minnena sitter inte bara i huvudet, kroppen minns också. Varje slag, varje beröring. Jag ryser och skakar. Blundar hårt. Öppnar ögonen igen. Stirrar blint på vassen som vaggar fram och tillbaka i vinden. Försöker tänka på min terapeuts ord. "Du är trygg nu." Försöker ta in det, övertala mig själv. Jag är trygg nu. 
Kämpar med andningen.
Ställer mig tillslut upp och torkar tårarna med tröjärmen. Bryggan är en aning ostabil och jag vinglar när jag går tillbaka mot land, men som tur är lyckas jag låta bli att hamna i vattnet. Sätter tillbaka hörlurarna, biter ihop käkarna och trycker på play igen. Det måste göras, hur lite jag än vill det och rädd jag än är, så måste det göras. 

Jag vill ju faktiskt bli fri en dag. 

1 Malin:

skriven

❤❤

2 Josefine :

skriven

Jag är så stolt över dig. Jag ser att du kämpar❤️

3 Mormor:

skriven

Du kommer att lyckas en dag❤️❤️❤️

4 Mamma:

skriven

Må dom brinna i helvetet.
Jag älskar dig ❤️❤️❤️

5 Emelie:

skriven

Aldrig ensam❤❤❤

6 Pia:

skriven

Håller med din mamma, må de brinna i helvetet. Jag beundrar dig <3 <3 <3

7 Hanna:

skriven

❤️❤️❤️

8 Annica:

skriven

Ryser när jag läser och kan inte nog beundra ditt mod. KRAM

9 Emma:

skriven

❤️❤️❤️❤️ Du skriver så bra, beundrar dig på många olika sätt. Det måste gå... Det måste... Du kommer att bli fri!

10 Emma:

skriven

❤️❤️❤️❤️ Du skriver så bra, beundrar dig på många olika sätt. Det måste gå... Det måste... Du kommer att bli fri!

11 Anonym:

skriven

Beundrar dig till 1000!!! Kram från en trogen följare

12 Pappa:

skriven

❤️❤️❤️❤️❤️

13 Pappa:

skriven

❤️❤️❤️❤️❤️

14 Lena:

skriven

❤️❤️❤️

15 Anonym:

skriven

Kämpa på Du klarar det!! Stoor kram till dig ❤️

16 Lotta Söderberg:

skriven

Stor kram ❤️❤️❤️❤️

Kommentera här: