Det där rakbladsmissbruket

- VARNING FÖR EVENTUELLT TRIGGANDE BILDER -
 
Jag kommer ihåg första gången jag skar mig. Jag var 15 år, gick i 9:an. Eller man kan väl inte direkt säga att jag skar mig, från början handlade det bara om små rispningar. Jag ville dölja det så mycket som möjligt, så för att inte så många skulle se rispade jag endast på benen. Jag höll det hemligt ganska länge, men tillslut började folk lägga märke till det ändå. Det var svårt att dölja det helt på träningarna, och jag kommer ihåg hur frågorna lät. "Oj shit vad har du gjort??" Jag svarade att jag råkat skära mig på en vass kant i duschen. Till mamma sa jag att jag råkat slinta med rakhyveln. Det gick hem i början, men sen började folk förstå. Jag fick ett meddelande av två tjejer i laget där dom skrev att de såg att jag skurit mig, och undrade om de kunde hjälpa på något vis. Jag tackade men sa att det var lugnt. 
 
  
 
 När folk ändå börjat märka började jag rispa mig på armarna också. Mestadels var det ytligt men med tiden blev det djupare och djupare och mer och mer. Från små rispningar till stora köttsår. Jag blev stammis på akuten där de fick laga mig med bedövningssprutor, suturer (stygn), agraffer (häftstift), tejp, plåster, kompresser och bandage. Jag var där var och varannan dag och personalen kände tillslut igen mig. Och vad jag skämdes när samma läkare som sytt ihop mig dagen innan kommer in och ska sy igen, nästa dag. Jag hade ju lovat att sluta, men var tillbaka redan dagen efter... Jag är i alla fall glad att jag aldrig lyckats skurit av senor och behövts opereras. Något positivt i det hela. 
 
   
 
Rakbladen blev mina bästa vänner och jag hade med mig ett var jag än gick. Hade som en liten ficka i bh:n där de alltid låg i tryggt förvar. Om jag någon gång glömde dem eller var ifrån dem för länge blev jag stressad och kunde inte tänka på något annat. När jag var inlagd smugglade jag alltid med mig rakblad in på avdelningen även fast de visiterade en och kollade igenom ens saker. Man blir liksom expert på såna saker, för beroendet är så starkt. Beroendet av att skada sig, beroendet av att alltid ha någonting vasst att ta till när paniken kommer. 
 
 
 
Varför skadar man sig? Varför börjar man? och varför fortsätter man? I mitt fall var/är det för att dämpa den inre smärtan och ångesten. När det gör så jävla ont på insidan och man inte ens kan andas för att ångesten håller på att kväva en, då är det skönt att kunna känna en fysisk smärta. Det lättar trycket på insidan. Det får en att kunna andas. Att fokusera på något annat än allt hemskt man känner. Det var därför jag började, och sen kunde jag inte sluta. Tillslut blev det som ett tvång. Jag kände att jag var tvungen att skada mig, att jag förtjänar smärtan. Röster i mitt huvud säger åt mig att skada mig, annars är jag dålig. Så så fort något blev jobbigt så skar jag mig för att få ner känslan. För att få känna lugn. Och det funkade ju, det är det som är grejen. Snabb ångestlindring, det är ju helt perfekt? I stunden - ja. I längden - nej. Vi människor gillar det kortsiktiga, och gör oftast det som känns bäst för stunden. Men att skära sig blir bara värre på lång sikt, det har jag typ äntligen insett. Alla konsekvenser. Skammen, ärren. Oron, besvikelsen och frustrationen från alla i ens omgivning. Det är inte värt det. Det är inte det. 
 
  
 
För ett tag sedan lämnade jag alla mina rakblad till personalen och idag har jag varit helt skadefri i 46 dagar. 46 dagar! Det är mer än en månad. Jag hade ju en deal med min cm, och om jag klarade en månad utan att skada mig skulle vi hitta på något tillsammans utanför behandlingshemmet. Och jag klarade det! Första målet: check √. Nu finns det två vägar att gå. Gå tillbaka till självskadorna eller fortsätta vara skadefri. En av mina gamla psykologer frågade mig en gång; vill du vara skadefri? Då visste jag inte. Jag förstod inte hur jag skulle klara mig utan det. Idag vill jag vara skadefri, men frågan om vilken väg jag ska gå är ändå inte lätt. Min trygghet är ju rakbladen och så fort det blir minsta lilla jobbigt vill jag tillbaka dit. Men jag väljer ändå den andra vägen. Den skadefria vägen. Och det räcker inte med att bestämma sig en gång, jag måste bestämma mig varje dag. Försöker tänka på det långsiktiga men samtidigt ta en dag i taget. Om jag tänker för långt fram känns det helt omöjligt, för det är en kamp varje.jävla.dag. Men jag vill. Jag vill vara skadefri nu. Och jag kämpar för det. 
 
1 amanda tenö:

skriven

Du är en riktig kämpe fanny. Är såå stolt över dig❤Kram

2 Sanna:

skriven

Styrkekramar!

3 Lena:

skriven

Fanny du är en sån kämpe❤ Det är så bra att du klarat dig så många dagar🙏🏼! Kram❤😘

4 Mormor:

skriven

Jag väntar med spänning på din bok.❤Kram!💞Du är en stjärna !❤

5 Julia:

skriven

Du är så jävla bra!!!! Grymt jobbat!❤

6 Anonym:

skriven

Gud vad duktig du är!!! Så himla starkt och inspirerande.

7 Therese:

skriven

Så glad jag blir när jag läser detta! 💪🏻 Du är så himla duktig Fanny som kämpar på o håller emot när frestelsen faller på! 👊🏻👏🏻❤

8 Lotta söderberg:

skriven

Stort grattis till 46 dagar, och fler kommer det bli..Du är en kämpe fina Fanny 💪🏻💪🏻💪🏻..Stor kram ❤

9 Amelia:

skriven

Så bra Fanny!! Många kramar!❤❤❤

10 Amanda Stenman :

skriven

Du är så otroligt stark, bra jobbat!! Kramar❤

11 Anonym:

skriven

Vilken kämpe och stjärna du är 🌟🌟🌟 och du har en fantastisk förmåga i ditt skrivande ❤️ All styrka till dig 🎈

12 Michelle:

skriven

Gråter när jag läser det här! Du är så grym❤️❤️!! Kram

13 Katta:

skriven

Kämpa på❤

14 Julia Kloibhofer:

skriven

Heja Fanny! Jag med flera finns med dig i varje steg. Du är den starkaste jag vet! Jag tänker på dig massor och du inspirerar mig! 💕💪🏼

15 Emma:

skriven

En dag i taget, välja väg varje dag. Du är en sådan fantastisk människa Fanny, det har jag alltid tyckt... Kämpa vidare, jag hoppas och tror på dig. Det goda vinner alltid, så är det bara. Kärlek, styrka och tonvis med respekt till dig. För att du delar med dig av din resa. ❤❤❤

16 Anonym:

skriven

Fyfan vad du är bra!! Så inspirerande❤❤❤

17 Anonym:

skriven

Bästa fighter. Heja Fanny! Jag vet att du klarar dej.😉 Styrkekramar ❤❤

18 Sanna Å:

skriven

Grattis till 46 skadefria dagar! Du är enormt stark som vinner kampen varje dag! Tror det är bra med delmål och att ta en dag i taget! Är med dig i tanken varje dag!
Kram

19 Svea:

skriven

Hej Fanny! Det e svårt att "låta bli" jag vet, men det går att komma vidare!! Kämpa!! Kram från Svea <3

20 Anonym:

skriven

Du är fantastisk 💖

Kommentera här: