I depressiva spår

Sitter på balkongen och stirrar ut i mörkret. Tankarna är överallt och ingenstans. Känner mig både halvt förtvivlad och helt tom på samma gång. Ledsen, rädd. Det skaver i magen, bröstet. Det är kallt ute, sitter med både dunjacka och filt. Tänder en cigg, tar ett bloss och blåser ut röken i den svarta natten. Det blir som ett grått moln framför mig innan det skingras och försvinner. Nedanför huset, på andra sidan gatan går järnvägen. Tåg passerar. Jag känner hur ångesten klamrar sig fast runt min hals och är påväg att kväva mig, så jag vrider lite på mig och tar ett bloss till. Andas in röken långt ner i lungorna, håller andan en stund, lutar huvudet bakåt och blåser ut. När det gråa rök-molnet försvinner ser jag stjärnorna. Dom tänker jag sitta här och titta på ända tills det blir ljust, om inte dessa hemska känslor lämnar mig ifred innan det. 


Känns som jag hamnat i ett depressivt skov igen. Varför kommer dom alltid? Svackorna. Det är så tungt. Hela min kropp är tung och trött. Vill och orkar ingenting annat än att ligga/sitta och stirra in i väggen. Det mesta känns hopplöst. Jag kan bara inte beskriva. 

Ikväll red vi ut i skogen, i mörkret. Tur hästarna har bättre syn än en själv. Det var i alla fall skönt med en lång galopp och få känna lite frihetskänsla, speciellt när man känner sig som en fånge i sig själv. Tur att det var så mörkt så att ingen såg mina tårar.

Jag 🖤 Dig

1 Anonym:

skriven

Hejar på dig Fanny💙

2 Anonym:

skriven

Hejar på dig Fanny💙

3 Mamma:

skriven

❤️❤️

4 Mormor:

skriven

❤️❤️❤️

5 Annica:

skriven

Jag tycker att du ska titta tillbaka i din blogg och inse hur långt du kommit. Var stolt över dig själv. Förstå att ja visst du hamnar i dessa svackor men du kan hantera dem, svackorna kommer mer sällan och svackorna varar kortare period. Du kan, du vill, du är BRA.

Kommentera här: