Att vara skadefri

Idag är det 1 år sedan jag skadade mig sist. Minns det väl, jag hade haft otroligt smärtsamma och hemska flashbacks och minnesbilder i huvudet hela dagen och kunde bara inte stå ut i det. Jag satt bakom kyrkan som låg granne med behandlingshemmet jag bodde på. Jag hade varit skärfri i ca 80 dagar men den dagen, 20 april 2017, föll jag tillbaka. Blev skickad till akuten där jag blev fint sydd medan en sjuksköterska höll mitt hår när jag kräktes, hulkade och grät av ångest. ”Lilla vän...” Nej, inte lilla vän. Usch vad jag var besviken på mig själv. Fyfan, jävla mig som alltid ska förstöra allting. Rätt åt dig att det gör ont, rätt åt dig att du har ångest. Minns jag att jag tänkte. När allt var klart fick jag på skakiga ben ta bussen tillbaka till behandlingshemmet. 


Det blev den sista gången. Sen dess har jag varken skurit mig, bränt mig eller svalt farliga/skadliga antal tabletter. Tankar kring det? Jag önskar att jag enbart kände mig stolt. Men som jag försökt förklara tidigare finns det litegrann två sidor. Ni som var på föreläsningen; jag pratade om att det är som att det sitter något på mina axlar. På ena sidan en ängel, och på andra sidan en djävul, ungefär. Jag tror det blir lättast att förklara det så. Ängeln (som är en symbol för den friska sidan, typ) säger att det är superduperbra och att jag är jätteglad och stolt, samtidigt som djävulen (som motsvarar den sjuka sidan) säger åt mig att gå tillbaka. Gå tillbaka till det hemska, gå tillbaka till smärtan, skammen, ångesten. Det är det du förtjänar, det är så du ska ha det. Ungefär. Konsten i detta tankekaoset är ju då att försöka lyssna på förnuftet, men samtidigt ta hänsyn till känslan. Ni vet det där med ”wisemind”. I detta säger mitt förnuft mig att det är BRA att jag håller mig borta från självskador, och känslan säger väl ungefär att det är SVÅRT att hålla sig borta från självskador. Så vad är då wisemind i detta? Fortsätta mot det fria, eller dyka ner i det svarta igen? Mitt svar blir; det fria. Det friska och fria. Det är okej att det är svårt, det är inte konstigt, men jag ska fortsätta kämpa framåt. 

1 Annica:

skriven

Grymt bra jobb du gör och har gjort. Kram

2 Pappa:

skriven

❤️❤️ älskar dig😘

Kommentera här: