"Du orkar ta dig igenom det här, du räcker till så var den du är"

Livet går upp och ner, så är det för alla och så kommer det alltid att vara. Ibland är det bara svårare än andra gånger. Mitt mående har varit väldigt skiftande på senaste. Har pendlat mellan att vara trött och utmattad till att ha ångest, vara ledsen, till att vara glad emellanåt. Endel stress och frustration också. Allt har verkligen gått över förväntan för mig det senaste halvåret. Flytten från behandlingshemmet, varit i min hemstad flera gånger (som varit väldigt känsloladdat för mig tidigare), börjat skolan, fått nästintill toppbetyg i de kurser jag änsålänge avklarat, hållt en stor föreläsning som också gick bra. Jag har mått bra, känt mig fri. Så bra att jag fått frågan: "är det verkligen så bra som du säger...?" Ja, det var det. Vissa stunder ibland då och då har jag väl varit lite nere men inte ett dyft emot hur dåligt jag tidigare mått. 
 
Senaste tiden har varit jobbig för mig. Jag tror att saker och ting faktiskt blev lite för mycket på en gång. Jag har inte riktigt låtit mig själv känna utan bara tryckt undan och viftat bort saker som känns. Och nu tog det stopp litegrann. Allt som jag inte känt under den här tiden kom ikapp mig tror jag. Jag har inte låtit mig själv gråta på flera månader. Igår gick det inte längre. Satte mig på sängkanten, lutade huvudet i händerna och sa till mig själv; "låt det komma". Och jag grät. För det är okej. Det är jobbigt men det är okej. Tog mig samman men senare brast det igen, efter middagen, framför mamma och pappa. Och vi pratade. Ganska unikt då jag nog kan räkna tillfällena de sett mig gråta under alla dessa år på bara en hand. 
 
Tårarna har fortsatt att bara spruta även idag. Vet inte vad det är med mig? Min kropp är svag och känns typ överkörd av en pansarvagn. Jag är trött. Rädd. Vet inte exakt var denna ledsenhet kommer ifrån och det skrämmer mig. Det skrämmer mig så jävla mycket att känna såhär och jag börjar tvivla på min förmåga att klara saker, som plugg och praktik tex. Rädd att falla tillbaka totalt, rädd för att denna tid som varit så bra bara har varit till låns. Men det är bara att andas, andas, andas. Och försöka att inte totalt glömma bort alla färdigheter man lärt sig. Det vänder förmodligen igen, men nu är det tungt. 
1 Mormor:

skriven

Jag tror på dej och håller tummarna. ❤️Du brukar klara det mesta.😘

2 Malin:

skriven

Känner så väl igen att efter många års självskada i form av anorexi. Velat ta igen allt jag missat o bara få leva ett vanligt liv. O som du skjuta undan o sedan rasa i både ork o mående. Det är inte lätt att hitta en fungerande vardag på lagom nivå. Det kommer bli bättre dagar igen! Stor kram o ha inte för höga krav på dig själv. Du hinner o det är ok att inte prestera

3 Marielle:

skriven

Fortsätt tillåt dig att känna, livet får vara både och. det vet du ju. Det får vara både fint OCH jobbigt på samma gång. Ibland tänker jag att ärr kan göra ont vissa dagar fastän de läkt. Jag tänker att bearbetningen hjälpt, men att den inte täcker upp för alla dagar. Och det är okej. Du är modig som delar och stark som pratar. Och du kommer upp igen. Du är en skicklig surfare numer, minns det. (Och jo, man får tamigtusan trilla av brädan en stund också. En kallsup och så upp igen. Man får det trots att man läser till undersköterska och socionom och livet är rätt så bra egentligen. Så det så 💪🏻☺️😘). Kram bästa Fancy 💖

Kommentera här: