Plattfall

Hela veckan har varit hemsk ärligt talat. Pressat mig själv för hårt på flera olika plan och det ledde till magplask, både fysiskt och psykiskt. Ingen sömn, ingen mat, jobb, plugg osv. Velat för mycket tror jag. Komma in i det ”normala” livet. Det som alla andra, alla friska, lever i. Inte lyssnat på mig o min kropp. Har vetat nånstans i bakhuvudet att det inte är hållbart i längden så som jag håller på just nu, tackar ja till extrapass, slutat ta min medicin, struntar i att sova för att plugga, struntar i att äta och dricka och ja. Korkat minst sagt men det har rullat på utan att jag egentligen tänkt så mycket på det. ”Det ordnar sig”, har jag tänkt. 

I måndags sa det stopp. Panikattack på jobbet, fick bli hämtad av pappa, oförmögen att köra själv. Hamnade på psykakuten. Kontroll av hjärta, andningsfrekvens, puls, blodtryck,  kroppstemperatur och samtal med ssk och läkare. Tårar, smink och snor överallt,  förstörd, stressad och skör. Kunde några timmar senare åka hem med lite extra mediciner och orden VILA, ÄT och TA HAND OM DIG. 

Sen dess fram till igår ungefär har jag endast legat i sängen. Haft sån yrsel att jag knappt kunnat titta. Det har varit över 30° och det som räddat mig har varit rullgardinen, fläkten och blöta handdukar. Ätit har jag gjort, men kroppen tar väl tid på sig att återhämta sig, för den är fortfarande väldigt svag. Varit fullkomligt livrädd för vad fan jag håller på med och vad som händer. Mycket mycket tårar och ångest. 

Men jag kommer igen, känner lite hopp igen och vill fortsätta framåt trots det är tufft. Vilar, vilar och vilar (och äter) så mycket jag kan för att nu i veckan som kommer kunna komma tillbaka till jobbet. Har även tre tider på psykiatrin o hoppas där jag kan få lite hjälp med att skapa en plan med lite mer balans i.  

Jobb

Var riktigt jobbigt att ta mig iväg till jobbet idag, var så trött. Men känns alltid bättre när jag är här och träffar alla fina och roliga. Sitter på lite rast nu. En gammal man frågade mig igår varför zebror är randiga och jag sa att jag inte visste men lovade honom att utforska ämnet. Så det har jag gjort nu på min rast. Ska snart gå in igen och berätta för honom😅 Mycket får man lära sig. Hoppas ni har en fin fredag.

Att ta hand om sig själv

Ett ständigt uppkommande ämne. Som jag vet är så viktigt men typ struntar i när det gäller mig själv. Tänker hela tiden att jag ska men nja, det där är svårt för mig. Speciellt nu när jag blir så uppslukad av saker jag VILL. Jobb och plugg. Det går i 110 och jag hänger med för jag vill alltid prestera. Tackar ja till pass utan att tänka efter om jag verkligen orkar. För jag vill jobba, jag vill visa att jag är att lita på, jag vill inte att dom ska ångra att dom anställde mig. Och jag mår bra av att komma dit, tjäna mina egna pengar för första gången på åratal, ta ansvar - det får mig att känna mig kompetent och behövd. Det är jobbigt med skolan samtidigt bara. Även fast det mest är på distans så är det på heltid, uppgifterna är omfattande och kräver sin tid. Att komma från en bakgrund med cirkus 7 års (allt som allt) sjukskrivning och sen kastas in i jobb 4-6 dagar i veckan + heltidsplugg kan inte vara lätt för någon. Eller? Då är ni superman/woman. Det är lätt att tappa bort sig själv. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta hand om mig själv på bästa sätt i allt detta. 

Ett tappert försök till att koppla av ett tag efter 12 timmar på jobbet innan jag ska sova för att sen börja 7 imorgon igen. Gick inte så bra. Netflix vill inte funka och det slutar med att jag sitter och mailar med min lärare för att boka in kursens sista prov istället. Prestationsångest - har fått A på alla uppgifter i kursen än så länge, om provet går som jag hoppas blir det A i slutbetyg. Snälla låt mig klara det🙏🏻

Visa fler inlägg