Att vara på solsemester med ärrad kropp

Folk tittar. Det gör dom. Men denna resa har jag inte fått en enda fråga. I Turkiet frågade varenda turk vad det var jag hade på armarna. De pekade, pratade på sitt språk, kom fram och kände på ärren. Att fråga vad det är = okej. Att röra mig utan att ha fått tillåtelse = nej. 


Jag blir inte arg för att folk tittar. Jag förstår. Jag ser annorlunda ut. Men jag vill inte gömma mig. Det är för varmt för det. Jag ser ut som jag gör. Och jag har väl accepterat det till viss del, men ibland kommer sorgen ändå. Tittar på andras armar, så fina och släta. Mina är buckliga och fula. Önskar att jag inte hade förstört mig så. Men jag kan inte göra något åt det nu. Jag var sjuk. Och det kommer att synas hela mitt liv. 

Kommentera här: