Self-injury awarness day

Jag vet att det är så många som nån gång i sitt liv har provat på att rispa eller skära i sin hud. Man kanske har en tuff tonårsperiod och är osäker i sig själv. Vill prova hur det känns att flytta smärtan från själen till huden. Många slutar efter att bara ha testat. Många gör det inte, utan fortsätter. Det blir värre och värre innan det tillslut eskalerar. Man hamnar på akutmottagningar, blir limmad, tejpad, sydd, häftad. Man får utskällning efter utskällning, blir fasthållen och nedtryckt på golvet av flera vårdare som försöker få tag på ens föremål som redan skurit upp handen som krampaktigt håller i det. Man bönar och ber, gråter och skriker om att få bli lämnad ifred så man kan göra det man måste. Man sparkas och slåss och försöker bitas för att komma loss. Paniken skriker och huvudet dunkas i golv, bord, väggar. Situationen spårar och fler personal tillkallas. En arm om huvudet för att hindra dunkningar och bitningar. Nytt grepp om armarna, böjda bakom ryggen. Skrik och gråt, låt mig bara gå. 

Allt för en liten metallbit. Allt jävla kaos för en.liten.metallbit. Så sjukt egentligen. Varför blev det så? Varför blev det så livsnödvändigt och beroende? Varför kan vissa bara sluta och andra bli helt uppslukade, omringade av mörker, skam, skuld och tvång? 


Jag ville aldrig att det skulle bli såhär. Jag ville aldrig skada någon annan. Jag ville aldrig vara till besvär och ta upp tid för vårdpersonal. Jag ville aldrig göra min familj så illa. 

Jag ville aldrig det. Men det tog över ändå.

(Jag är skadefri sedan 10 månader tillbaka.)

1 Pappa:

skriven

Du är så klok, jag är så stolt❤️

Kommentera här: