Från inlåst till fri

publicerat i Allmänt, Min kamp, Tiden på behandlingshem;
I så många år har jag känt mig fångad. Fast, inlåst, hållen. Både i mig själv men också rent praktiskt. Det var många dagar, månader och år på avdelning. Låst slutenvårdsavdelning. För att komma in var man tvungen att passera två låsta dörrar. Där inne var allting fastskruvat. De svarta, hårda skinnsofforna i dagrummet satt fast med kedjor i väggen. Tvn som hängde över ett låst skåp var inburad med plexiglas. Tomma korridorer med tunga dörrar till patientrummen. Sängar, varsin tillhörande garderob med en hylla och en krok, ett litet bord och möjligtvis någon stol. Ett anslutande badrum med handfat, toalett och dusch. Ingen duschslang eller duschdraperi såklart, bara en sprinter i taket. Äcklig plastmatta på golvet. Mycket av ens tillhörigheter blev inlåsta, allt som gick att skada sig på. 
Det värsta var väl inte att vistas där inne. Det värsta var att alla dörrar var så låsta de kunde bli och att de som hade nycklarna också hade makten över om mina fötter skulle traska ut därifrån eller inte. De skulle de inte, bestämdes av sir.Överläkare. Dörrarna förblev stängda, trots mina desperata försök att få komma ut. När man inte trodde det kunde bli värre så fick man x-vak. Jag var inte bara inlåst, jag var övervakad 60 minuter i timmen, 24 timmar om dygnet. Av någon som satt på en stol bredvid min säng, gick mig hack i häl när jag reste mig, satt bredvid mig när jag åt, var med mig inne på toaletten. De byttes av såklart, en gång i timmen. Och det värsta var när någon jag inte kände skulle vara så tätt inpå mig och mitt liv. Stirra med sina små hökögon på varje rörelse jag gjorde. Komma nära och på tvång hålla fast mig när jag försökte uppnå smärta på mig själv för att stå ut. Det är nog den största ofriheten jag upplevt. 
 
De låsta dörrarna och det ständiga övervaket lämnade jag för gott år 2016 och hamnade på ett öppet behandlingshem. Där var det såklart friare. Öppningsbara fönster, inga låsta dörrar och utevistelse när man ville. Man fick ha alla sina tillhörigheter, sladdar som mobil- och dataladdare, saker av glas, rakhyvlar, batterier, pincetter, snören, nagellack, allt som man inte fick ha på avdelningen. Man tog ansvar själv. Trots att det var så fritt och att jag var där frivilligt så kände jag mig inte fri. Det var ingen som tvingade mig till att vara där, men jag kände mig tvungen att vara där för att jag visste att det var min chans. Även fast det var fritt, så var det strikt. Ett strikt behandlingsschema som skulle följas om man ville ta chansen på allvar. Morgonmöte, medicinutdelning, frukost, färdighetsträning i grupp, lunch, aktivitet/session, middag, eget exponeringsjobb/göra läxor. Teammöten, cm-samtal, läkarträffar, samverkansmöten. Såklart hanns det med roliga saker också och man fick åka på permissioner, men det skulle vara efter tillåtelse och planering med personal. Kortare stunder fick man lämna utan att ha fått en beviljad permission men var man borta längre än man kommit överrens med personalen om fick man meddelanden och samtal i mobilen. Så vad ska man kalla det, frihet under uppsikt kanske?
 
Var jag egentligen ville komma med det här inlägget var att nu har jag varit helt fri i ett helt år. Denna vecka är det nämligen exakt ett år sedan jag tog mitt pick och pack och flyttade hem. Ingen ofrihet och inlåsning som på avdelningen, ingen frihet under uppsikt som på behandlingshemmet utan HELT FRI. Jag är fri att göra EXAKT vad jag vill. Jag kan duscha när jag vill, hur känge jag vill och utan att någon tittar på mig eller ständigt frågar om jag lever. Jag kan gå hemifrån utan att behöva berätta exakt vart jag ska och exakt när jag kommer hem, jag kan planera min dag precis hur jag vill utan att tänka på färdighetsträning, session och morgonmöte, jag kan laga vilken mat jag vill när jag vill, jag får ha mina grejer i frysen IFRED. Jag slipper städcheckar, någon som inspekterar mitt rum in i minsta lilla vrå och kommenterar att jag missat en dammråtta under sängen. Jag slipper knacka på den vita dörren med den rektangulära fönsterrutan på, be om medicin, sitta i trappen och vänta och sen svälja tabletterna framför ännu ett par hökögon. Jag fixar allt med min medicin själv nu och sen ett år tillbaka. Hämtar ut på apoteket, har dom i lådan här hemma, tar fram rätt dos av rätt preparat på rätt tid två gånger om dagen. Hamstrar inte, gömmer inte, sparar inte - jag sväljer dom. Det trodde väl ingen för några år sedan då jag absolut inte kunde hantera läkemedel utan att intoxikera. Eller vassa föremål utan att skada mig. Höga höjder utan att hoppa. Men jag mår bättre nu. Har en livsvilja. Friheten gör mig gott. Jag växer av ansvarstagande. Att vara vuxen. Göra vuxna saker. Hålla ordning i och sköta mitt hem, planera, handla, laga mat. Tvätta. Sköta skolan. När jag klarar allt det känner jag mig kompetent. Det är såhär jag vill att det ska vara. Självständigt, ansvarstagande, kompetent och fritt. Då mår jag nog som bäst. Att tänka på hur det var för några år sedan när jag var på sjukhus med vak, det känns nästan förnedrande och kränkande, samtidigt som jag förstår att det var för att rädda mitt liv där och då. 
Men nu är jag fri. Och så ska det förbli. 

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Josefine N:

Är så himla stolt!! Jag älskar dig <3

2:a kommentar, skriven , av Amanda tenö:

Du är fantastisk fanny!💗

3:e kommentar, skriven , av SannaÅ:

Vilken resa du har gjort! Tack för att du delar med dig!
Kram

4:e kommentar, skriven , av Annica:

Så oerhört bra jobbat av dig, är så imponerad och så tacksam att få följa dig på nära håll. Det du delar vet jag hjälper andra enormt. Du är verkligen BRA.

5:e kommentar, skriven , av Anna:

SÅ jävla stolt över dig. Fantastiska människa!

Kommentera inlägget här :