Why

Blev ett inlägg till idag. Eller klockan är ju efter 00 så egentligen inte. Kan inte sova. För mycket tankar som ränner runt i huvudet. Och jag känner mig ensam. Kanske för att jag haft sällskap här av ett litet liv i fyra nätter nu som utstrålat trygghet, och nu är hon inte här. Jag vet inte varför men dessa nätter kommer, då gammal skit bara lever rövare i mig. Och jag grottar ner mig i det förflutna, omedvetet först. Läser gamla blogginlägg, dagboksanteckningar, ser gamla bilder. Sen kommer jag på mig själv. Varför? Varför gör jag det? Mår ju inte speciellt bra av det. Men frågan är. Ska man distrahera bort det? Eller låta sig själv bearbeta? Har ju lärt mig och tränar på att inte fly känslor. Men det är heller inte hjälpsamt att hålla fast vid dem. Ni som varit här, ni som är här ibland. Hur gör ni? Dessa nätter av trasslande i dåtiden. 
 
På en utflykt vi gjorde med behandlingshemmet strax efter att jag flyttat dit skrev jag en önskan och hängde upp i ett önsketräd. Den löd; "Låt mig komma ut hel på andra sidan." För en tid sen trodde jag att jag gjort det. Nu känner jag mer att nej, det är en bit av mig som saknas. En bit som gick förlorad åt grymheten, ondskan, övergreppen och det som efterföljde. Jag kommer aldrig att få tillbaka just den biten, och det är en stor sorg. Som jag får lära mig leva med. Och också skapa nya bitar att pussla ihop mig själv med. 
 
Inte lätt, inte lätt, inte lätt. "But there is no guarantee that this life is easy."
#1 - - Lovisa:

Jag älskar dig min syster. Du är bäst! <3

#2 - - Mormor:

Älskar dej!❤️