Tuff förmiddag

Och så satt man där på golvet igen, hyperventilerandes, snorig, runnet smink och blöt i ansiktet av salta tårar. En terapeut bredvid som ger ifrån sig lugnande ljud, stöttande ord, validerande fraser. En andning som inte går att nå, ett rum som snurrar och känslor som känns överdrivna. 

Det var längesen nu, hade nästan glömt hur det känns. (Eller nej, jag glömmer aldrig.) 

Jag har känt ett tag att jag behöver gråta. Av vilken anledning vet jag inte men det har varit så mycket stress. Behövt släppa på spärren bara men 1) jag har inte vågat för det är jobbigt att vara ledsen och 2) har inte känt att det funnits tid/plats/utrymme att vara ledsen. Hade verkligen inte planerat att det skulle komma idag men det gjorde det. Satt på ergt-grupp när känslorna plötsligt tog över totalt. Minns inte ens om det var något som triggade men tillslut höll jag bara andan tills det kändes som jag skulle svimma för jag trodde jag skulle explodera annars. Kom ut ur rummet, ner på golvet. Fick stöttning och hjälp och luft tillslut. Erbjudande om skjuts hem men jag kände att jag behövde gå med musik i öronen. 

Nu har jag vilat i några timmar och känner mig lite bättre. Ska åka och rida ikväll. Finns tankar om att jag egentligen inte orkar pga känner mig halvt dränerad men jag behöver träffa Blinka och göra något jag mår bra av. Så jag tar en tablett eller två för mitt tunga huvud och kör ändå. 

Är lite kluven till om jag verkligen ska publicera det här då jag inte vill oroa mina nära, men jag tänker att det är såhär det är och säkert kommer vara ibland. Det betyder inte att jag inte klarar saker bara för det. Man måste få bryta ihop ibland för att sen komma igen. Det är inget att oroa sig över. Som terapeuten som hjälpte mig sa: ”det är helt okej att vara ledsen och bryta ihop även fast man överlag mår bättre och har ett bättre liv nu.” Alla känslor är tillåtna. Och alla har vi dom. Livet måste få vara både och. Även fast det inte är kul när det är kämpigt. Men det är kämpigt för alla ibland. Och det är okej. 

#1 - - Annica:

Åh kära du, klart det är kämpigt ibland. Och alla är vi tillåtna att vara ledsna eller bara känna oss nere utan anledning. Jag känner igen känslan. Så skönt att du släppte ut det. Kram