Ett tryggt mörker

publicerat i Allmänt, Det förflutna, Min kamp;
Ibland blir jag bara så otroligt känslosam. Och tacksam. Som nu. Jag ligger i min säng, i min sovalkov, i min lägenhet. Brumma trycker sig emot mig, andas tungt och är sådär avslappnad och mysig som bara hon kan vara. Hon sover gott. Det är mörkt här inne. Varmt och skönt. Vi har bäddat ner oss ordentligt mellan täcken och kuddar, Brumma och jag. Gardinerna till sovalkoven har jag dragit för och där ute i lägenheten hörs ett svagt ljud ifrån teven som jag alltid somnar till, ett svagt sken från ljusslingan och så tickandet från klockan i köket. I början tyckte jag inte om den, men nu tycker jag det är tryggt och lugnande. 
Jag trivs så himla bra just här och jag kan inte förklara den känslan av trygghet och lugn som sprider sig i min kropp. Jag är bara så oändligt tacksam över att få  känna det här lugnet och den här tryggheten. Efter så många år med PTSD och en ständigt förhöjd stresströskel har jag aldrig känt mig lugn och avslappnad, aldrig trygg utan alltid rädd, stressad och orolig. Och mörkret, det har alltid skrämt mig. Men inte nu. Jag kan ligga här och känna Brummas andetag, lyssna på teven och klockan. Behöver inte vara rädd för att något konstigt lurar i mörkret. Det är tryggt och snällt här. Är så oändligt tacksam över att få känna mig lugn och trygg här, i mörkret i min lägenhet. Äntligen. Det är som att ha sprungit ett lopp, ett farligt och läskigt lopp där man blivit jagad, kämpat och varit rädd, men bara sprungit, sprungit och sprungit för att komma fram, för att komma till andra sidan och bli trygg. Komma in i värmen och låsa dörren så att inget farligt kommer efter en. Så känner jag nu, att jag är i trygghet, inne i värmen, äntligen. Just här, och just nu. Och det får mig att vilja gråta av lättnad. Jag har det fortfarande svårt ibland såklart, och vissa PTSD-minnen kommer och spökar emellanåt. Denna resa kommer fortgå så länge jag lever. Men för nu så är jag precis där jag vill vara. Lugn, trygg, avslappnad, nöjd. Jag är så tacksam. Tack så oändligt mycket.
Bilden ger inte den känsla jag vill få fram, den skulle mycket väl kunna spegla mardrömsnätter och onda saker. Men jag ser det mer som ett gömställe från demonerna. Här inne i min sovalkov är mörkret snällt och tryggt och här får jag vila. Oftast.

Kommentera inlägget här :