När tankarna får spelrum

Alltså ja okej, lediga dagar i all ära men det är inte riktigt roligt just nu. Så fort jag är ensam kommer alla gamla minnen tillbaka i huvudet och jag bara tänker, tänker och tänker på allt jobbigt som varit i mitt liv de senaste åren. Allt åker bara runt i huvudet som en karusell, det är övergrepp, självskador, självmordsförsök, sjukhus, ångest, psykiatri, överdoser, tvångsåtgärder, poliser, soc, behandlingshem, skrik, gråt, tomhet, uppgivenhet, hopplöshet. Jag kan inte riktigt fatta hur illa andra har gjort mig, hur illa jag har gjort mig själv. Hur dåligt jag mått, hur jag gång på gång varit nära att mista allt. Jag spenderade timmar hos terapeuter, dygn på akuten, månader inlåst på avdelning. År på behandlingshem. Största delen av tiden var allt bara svart. Lika svart som kolet de tvingade i mig efter överdoserna som förgiftade och höll på att förinta min kropp. Det var då det. Dropp i armen, EKG-lappar över hela kroppen, blodtrycksmätare, saturationsmätare, syrgasgrimma och sond. Magpumpningen. Liggandes halvt levande i sjukhussängen och det enda man hörde var pipen från maskinerna och fotstegen när personal sprang in och ut ur rummet. 
 
Jag lever ett annat liv nu. Jag är fri från sjukhus, soc och behandlingshem. Jag bor hemma. Pluggar. Utbildar mig till undersköterska. Mår för det mesta bra. Tiden går och det förflutna tillhör det förflutna. Men minnena kommer jag få leva med resten av livet. Det går perioder då jag inte tänker alls, men så kommer perioder då jag tänker på det hela tiden, så fort tankarna får spelrum. Det gör fysiskt ont inuti, det kittlas i tårkanalerna. Vill helst av allt bara glömma. Blundar, räknar till tio, andas. Det enda jag kan göra för att trösta mig själv dessa stunder är att tänka på att jag överlevde. Jag överlevde.