Sista lektionen för detta år

Ridningen idag gick bra! Tråkigt bara att det var den sista för ett tag framöver. Nu är det jullov och till årsskiftet kommer verksamheten att ändras. Det kommer inte längre att vara ridskola. Dock kan man boka in sig på lektioner/träningar lite nu och då så min plan är väl att försöka åka dit och rida nån gång i månaden i alla fall. Om jag har råd och tid. Kanske att jag kollar upp något ställe som ligger lite närmre också, men vill verkligen inte lämna Ballingslöv helt. Monika (ägaren och ridläraren) är helt fantastisk och jag kommer aldrig klara av att säga farväl till Blinka 🖤

Dubbelseger

I helgen har det varit ridskolemästerkap i hoppning och dressyr. Jag var anmäld till båda men i lördags när det var dags för hoppningen drog jag mig ur. Hade inte sovit, mådde inte bra och fick lite smått panik. 


Idag tog jag nya tag och bestämde mig för att köra. Det var jobbigt först så det var en seger i sig att bara ta sig dit. Sen vann jag även klassen med min kära Blinka, så för mig blev det en dubbelseger. Inte dåligt med tanke på att jag aldrig tävlat i dressyr tidigare.🥇

(Vi fick en blå rosett då alla de gul-blåa var slut😐😊) 

I depressiva spår

Sitter på balkongen och stirrar ut i mörkret. Tankarna är överallt och ingenstans. Känner mig både halvt förtvivlad och helt tom på samma gång. Ledsen, rädd. Det skaver i magen, bröstet. Det är kallt ute, sitter med både dunjacka och filt. Tänder en cigg, tar ett bloss och blåser ut röken i den svarta natten. Det blir som ett grått moln framför mig innan det skingras och försvinner. Nedanför huset, på andra sidan gatan går järnvägen. Tåg passerar. Jag känner hur ångesten klamrar sig fast runt min hals och är påväg att kväva mig, så jag vrider lite på mig och tar ett bloss till. Andas in röken långt ner i lungorna, håller andan en stund, lutar huvudet bakåt och blåser ut. När det gråa rök-molnet försvinner ser jag stjärnorna. Dom tänker jag sitta här och titta på ända tills det blir ljust, om inte dessa hemska känslor lämnar mig ifred innan det. 


Känns som jag hamnat i ett depressivt skov igen. Varför kommer dom alltid? Svackorna. Det är så tungt. Hela min kropp är tung och trött. Vill och orkar ingenting annat än att ligga/sitta och stirra in i väggen. Det mesta känns hopplöst. Jag kan bara inte beskriva. 

Ikväll red vi ut i skogen, i mörkret. Tur hästarna har bättre syn än en själv. Det var i alla fall skönt med en lång galopp och få känna lite frihetskänsla, speciellt när man känner sig som en fånge i sig själv. Tur att det var så mörkt så att ingen såg mina tårar.

Jag 🖤 Dig