Livet just nu

I perioder tappar jag helt lusten att blogga och det är lite tråkigt tycker jag eftersom att jag gillar att gå tillbaka i arkiven och läsa ibland. Och jag ser att ni är många som tittar in här varje dag även fast jag inte skriver nånting så jag antar att ni kanske väntar på ett inlägg? Det har varit mycket ett tag nu men här kommer en liten uppdatering på läget;
 
PRAKTIKEN
APL:n/praktiken är det som tagit mest tid och energi de senaste veckorna tror jag. Två månader gick otroligt fort och jag hade min sista dag där i fredags. Jag är så nöjd med hela praktikperioden. Var såklart nervös innan och första veckan var svår med nytt ställe, nya människor, nya rutiner och allt såntdär. Men jag blev så bra omhändertagen av min handledare och den övriga personalen, och det gick fort att komma in i rutinerna och att hitta "min plats". Jag har lärt mig mycket, haft fina stunder med vårdtagarna, skrattat och haft kul med min handledare, haft två besök av min lärare som båda gick bra och ja, det har rullat på som det ska. Gick en dag med sjuksköterskan och läkaren och fick en inblick i hur de jobbar på ett sånt ställe. Visst har det varit tufft att komma upp varje morgon men det har alltid känts bättre så fort jag satt mig i bilen. Och jag är faktiskt otroligt nöjd med mig själv som fixat detta, folk runtomkring mig kände oro inför att jag skulle jobba 35h/v i 8 veckor efter så lång sjukskrivning, att det skulle blir för mycket, men I MADE IT. Med otroligt fint omdöme från handledaren tillochmed.  OCH - jag är nu anställd som sommarvikarie. På avdelningen jag varit på. Såå glad över det! När jag var uppe hos chefen förra veckan för att skriva på papperna frågade hon hur jag haft det under praktiken och jag svarade att jag var så nöjd och så tacksam och glad över att jag får chansen att stanna och jobba och hon sa: "Vi är så glada över att få ha dig kvar". Känns så fint verkligen. 
 
SKOLAN
Ja skolan har ju rullat på även under praktiken. Har pluggat allt hemifrån eftersom lektionerna krockat med mina praktiktimmar. Det har gått okej. Har försökt sänka kraven på mig själv för att ens orka och hinna. Så uppgifterna har skickats in och jag har fått mina betyg. Lärarnas kommentar; "det här är jättebra Fanny". Min känsla; inte 100% nöjd. Men får hela tiden påminna mig själv, jag kan inte få högsta betyg på allt när jag dessutom jobbar, det är inte rimligt, kan inte pressa mig själv så hårt. Så är det, lite svårt att inse ibland men ett C är bra det med. Det räcker. Kurserna jag håller på med just nu är Vård- och omsorgsarbete 1 och 2 och har mina sista inlämningar i helgen, sen blir det slutexaminationer i början av nästa vecka. Efter det är det dags för mig att läsa Psykiatri 1. Ska bli spännande. 
 
PSYKIATRIN
Nämnde i ett inlägg tidigare att jag nu har kontakter på öppenvårdspsykiatrin. Egentligen var ju tanken att jag skulle slussas direkt dit vid min flytt från behandlingshemmet men då allt blev så hastigt och lustigt på slutet blev det strul med remiss osv. Jag har i alla fall en läkare där nu som jag går till med jämna mellanrum och vi håller för tillfället på med att trappa ner lite på mina mediciner. Det har gått bra hittills, sömnen går okej trots lägre doser och det känns bra. Det antidepressiva och stämningsstabiliserande får dock stå kvar lite för att inte äventyra och exprimentera allt för mycket. Jag har också fått en psykolog som ska bedömma vad jag kan få för hjälp och stöttning därifrån. Har träffat henne en gång bara då hon tyvärr VABat de andra gångerna, men hennes åsikter är att jag ska börja en gruppterapi där till hösten, träffa andra som är som jag, dela erfarenheter och färdigheter för att bibehålla allt som "går bra". Hennes kommentar var "du har varit så himla mycket inom slutenvården och det vore inte konstigt om det blir lite svajjigt ibland nu när du står helt på egna ben, vi vill då finnas där och stötta med det vi kan." Så det är ju bra. Kan hålla med om att jag behöver stöttning i att hitta en balans i livet. 
 
FÖRELÄSNINGSPLANER
Några har frågat hur det ser ut med föreläsningsplaner framöver och just i detta nu vet jag faktiskt inte. Det finns lite förfrågningar och samarbeten som poppat upp lite här och var och jag vill så mycket kunna vara med och förändra. Samtidigt som jag ibland bara vill stoppa huvudet i sanden för allt som har med sexuella övergrepp och psykisk ohälsa att göra. Det blir för mycket bara. För mycket känslor. Känner mig otillräcklig. Liksom att vad jag än gör kommer det ändå alltid pågå skit. Men jag försöker trotsa dom känslorna när dom kommer, att man faktiskt kan förbättra för dom som drabbas. Och öka kunskap och förståelse hos omgivningen. Just nu har det varit så mycket med praktik och skola bara också så jag måste bara pausa ett slag för att samla kraft, hitta nytt mod och driv till att fortsätta.
 
ÖVRIGT
Ja för övrigt rullar väl livet på. Det har hänt endel roliga saker. Lovisa har varit nere på besök, Filippa med familj har varit här, Lena kom en helg och förra helgen var Emma med familj här. For till Eskilstuna en natt med Pernilla. Har badat och solat och njutit av värmen. Jag har mestadels haft det väldigt bra, men emellanåt kommer ångesten. Och jag antar att det är så det kommer vara hela livet. Det är ingenting jag kan ta bort, hur mycket jag än skulle vilja. Får bara lära mig att hantera den på bästa sätt, lära mig vad jag ska göra för att minska den och i vilka situationer jag behöver vara aktsam. Jag tjatar ju så mycket om det här med att ta hand om sig själv, hur viktigt det är, men jag har nästan helt glömt bort/valt att inte ta hand om mig själv och min kropp en period tillbaka. Har tänkt att det inte varit så viktigt typ. Men det straffar sig, i förrgår var den värsta kvällen på länge med svimningsanfall och kramper. Antar det var ett resultat av en lång periods mycket att göra och brist på omsorg av mig själv och min kropp. Har inte gett den vad den behöver helt enkelt. Så det blir att försöka ändra på det nu. Tänka på målen och kämpa på. Imorgon åker vi upp till Eskilstuna några dagar och jag ska ha det bra med släkten. Veckan efter det blir det även midsommar med släkten, fast här nere i Skåne, och sen ska jag nog bara vila (och plugga) innan mitt vikariat börjar i juli. 
 
Hoppas ni mår bra och tar hand om er!

Man måste hinna andas också

Det är mycket nu faktiskt och jag är så trött. Det är verkligen som ett slag i ansiktet att gå på praktik 35h/v samtidigt som man har 100% studier efter att ha varit sjukskriven så länge. Hela förra veckan samt helgen var det praktik, i måndags var jag ledig men var tvungen att sitta med plugget hela dagen så ledig vet jag inte riktigt. Igår for jag också runt över halva Skåne och idag var det uppstigning kl.6 för praktik igen. Samma sak gäller imorgon, sen på kvällen är det dags för föreläsning igen. Jag känner typ att jag inte hinner vila ordentligt för det händer saker hela tiden. Men är ledig i helgen i alla fall så hoppas jag kan koppla av lite då (även fast jag måste plugga då med.) Man måste ta hand om sig under tiden för att orka. Det är verkligen viktigt.

Jag såg att jag fått två frågor på ganska kort tid om ifall jag har någon kontakt med psykiatrin nu eller om jag går i någon terapi. Jag går inte i någon terapi men jag har kontakt med öppenvårdspsykiatrin. Har en läkarkontakt där numera och ska även få en psykolog. Skulle haft första mötet med henne idag men det blev inställt så nu väntar jag på en ny tid. Vet ej riktigt vad som är tanken att hon och jag ska göra men det får väl visa sig när vi haft ett första samtal. Det är dubbla känslor, oftast känner jag att jag inte alls vill ha nånting med dom att göra och ibland känns det som att det skulle behövas. Dont know. 

Att vara skadefri

Idag är det 1 år sedan jag skadade mig sist. Minns det väl, jag hade haft otroligt smärtsamma och hemska flashbacks och minnesbilder i huvudet hela dagen och kunde bara inte stå ut i det. Jag satt bakom kyrkan som låg granne med behandlingshemmet jag bodde på. Jag hade varit skärfri i ca 80 dagar men den dagen, 20 april 2017, föll jag tillbaka. Blev skickad till akuten där jag blev fint sydd medan en sjuksköterska höll mitt hår när jag kräktes, hulkade och grät av ångest. ”Lilla vän...” Nej, inte lilla vän. Usch vad jag var besviken på mig själv. Fyfan, jävla mig som alltid ska förstöra allting. Rätt åt dig att det gör ont, rätt åt dig att du har ångest. Minns jag att jag tänkte. När allt var klart fick jag på skakiga ben ta bussen tillbaka till behandlingshemmet. 


Det blev den sista gången. Sen dess har jag varken skurit mig, bränt mig eller svalt farliga/skadliga antal tabletter. Tankar kring det? Jag önskar att jag enbart kände mig stolt. Men som jag försökt förklara tidigare finns det litegrann två sidor. Ni som var på föreläsningen; jag pratade om att det är som att det sitter något på mina axlar. På ena sidan en ängel, och på andra sidan en djävul, ungefär. Jag tror det blir lättast att förklara det så. Ängeln (som är en symbol för den friska sidan, typ) säger att det är superduperbra och att jag är jätteglad och stolt, samtidigt som djävulen (som motsvarar den sjuka sidan) säger åt mig att gå tillbaka. Gå tillbaka till det hemska, gå tillbaka till smärtan, skammen, ångesten. Det är det du förtjänar, det är så du ska ha det. Ungefär. Konsten i detta tankekaoset är ju då att försöka lyssna på förnuftet, men samtidigt ta hänsyn till känslan. Ni vet det där med ”wisemind”. I detta säger mitt förnuft mig att det är BRA att jag håller mig borta från självskador, och känslan säger väl ungefär att det är SVÅRT att hålla sig borta från självskador. Så vad är då wisemind i detta? Fortsätta mot det fria, eller dyka ner i det svarta igen? Mitt svar blir; det fria. Det friska och fria. Det är okej att det är svårt, det är inte konstigt, men jag ska fortsätta kämpa framåt.