Lördag

En ganska seg lördag men har ändå hunnit med lite nödvändiga saker. Lång dusch, skickat in en ansökan (om allt går som det ska börjar jag förhoppningsvis plugga till våren!!), varit och pantat, jobbat med mina PE-uppgifter. 


Kom o tänka på en sak vad gäller PEn. Det kan vara svårt att se att det går framåt när man är mitt i skiten, men jag tänker ändå hur det var för ett år sedan, när jag precis börjat. Och det är sån skillnad! Man ska ju lyssna på sessionen om och om igen, och i början klarade jag inte av det alls. Kommer ihåg första gången, en personal fick sitta bredvid mig, hålla mig i handen och hela tiden lugna mig, ändå klarade jag inte av att lyssna mer än 5 minuter i taget. Fick ångestattack, pausa, lugna ner mig, lyssna fem minuter till, ångestattack, pausa osv osv. Nu lyssnar jag helt själv varje dag, det är jobbigt som fan men det går. Det går. Och snart, snaaaaart, är jag färdig. 

Brukar sitta och måla lite när jag lyssnar. Det hjälper mig att hålla mig lugn.

När någon dör

Det skapar reflektioner och eftertanke. De senaste åren har jag kommit så nära döden. Jag vill minnas att jag nån gång skrev i ett blogginlägg att ”döden går parallellt med livet hela tiden”. Och ”döden ler mot mig”. Eller nåt sånt. Jag suktade efter döden. Ville så gärna. Jag låstes in på sjukhus för att jag var en fara för mitt eget liv. Jag tog överdoser, satt på tågspår, takkanter. Men jag överlevde. 


Under dessa år på sjukhus och behandlingshem har jag såklart lärt känna en massa folk som är, var precis som jag. Som på något sätt ”lekt” med döden. (Vill på ett sätt inte skriva så för egentligen handlar det inte om det. Man är SJUK och vill inte dö, men man vet inte hur man ska hantera det på annat sätt) Och alla överlever inte. Detta är nu femte personen i min omgivning (sjukhus eller beh-hem) som gått över till andra sidan. Det är så så sorgligt. Och läskigt att veta att jag själv varit så nära. 

Alla ni som kämpar. Snälla håll ut och fortsätt håll ut. Ge allt. Livet kan vara fint också. Vi alla ska dö, men inte förrän vi är gamla och grå. 

PE

Traumabehandling. Satans påfund, kan jag tänka när allt känns som värst. Men. Det är ju en behandling som ska göra att man mår bättre sen. Så. Kanske inte satans påfund ändå, men jag lider verkligen under tiden. Tankar, känslor och minnen som hela tiden, med jämna mellanrum, attackerar mig från alla håll och kanter. Försöker värja mig, lyckas för en stund trycka bort d.  .  Men. Det kommer tillbaka. Hela tiden.