Från inlåst till fri

publicerat i Allmänt, Min kamp, Tiden på behandlingshem;
I så många år har jag känt mig fångad. Fast, inlåst, hållen. Både i mig själv men också rent praktiskt. Det var många dagar, månader och år på avdelning. Låst slutenvårdsavdelning. För att komma in var man tvungen att passera två låsta dörrar. Där inne var allting fastskruvat. De svarta, hårda skinnsofforna i dagrummet satt fast med kedjor i väggen. Tvn som hängde över ett låst skåp var inburad med plexiglas. Tomma korridorer med tunga dörrar till patientrummen. Sängar, varsin tillhörande garderob med en hylla och en krok, ett litet bord och möjligtvis någon stol. Ett anslutande badrum med handfat, toalett och dusch. Ingen duschslang eller duschdraperi såklart, bara en sprinter i taket. Äcklig plastmatta på golvet. Mycket av ens tillhörigheter blev inlåsta, allt som gick att skada sig på. 
Det värsta var väl inte att vistas där inne. Det värsta var att alla dörrar var så låsta de kunde bli och att de som hade nycklarna också hade makten över om mina fötter skulle traska ut därifrån eller inte. De skulle de inte, bestämdes av sir.Överläkare. Dörrarna förblev stängda, trots mina desperata försök att få komma ut. När man inte trodde det kunde bli värre så fick man x-vak. Jag var inte bara inlåst, jag var övervakad 60 minuter i timmen, 24 timmar om dygnet. Av någon som satt på en stol bredvid min säng, gick mig hack i häl när jag reste mig, satt bredvid mig när jag åt, var med mig inne på toaletten. De byttes av såklart, en gång i timmen. Och det värsta var när någon jag inte kände skulle vara så tätt inpå mig och mitt liv. Stirra med sina små hökögon på varje rörelse jag gjorde. Komma nära och på tvång hålla fast mig när jag försökte uppnå smärta på mig själv för att stå ut. Det är nog den största ofriheten jag upplevt. 
 
De låsta dörrarna och det ständiga övervaket lämnade jag för gott år 2016 och hamnade på ett öppet behandlingshem. Där var det såklart friare. Öppningsbara fönster, inga låsta dörrar och utevistelse när man ville. Man fick ha alla sina tillhörigheter, sladdar som mobil- och dataladdare, saker av glas, rakhyvlar, batterier, pincetter, snören, nagellack, allt som man inte fick ha på avdelningen. Man tog ansvar själv. Trots att det var så fritt och att jag var där frivilligt så kände jag mig inte fri. Det var ingen som tvingade mig till att vara där, men jag kände mig tvungen att vara där för att jag visste att det var min chans. Även fast det var fritt, så var det strikt. Ett strikt behandlingsschema som skulle följas om man ville ta chansen på allvar. Morgonmöte, medicinutdelning, frukost, färdighetsträning i grupp, lunch, aktivitet/session, middag, eget exponeringsjobb/göra läxor. Teammöten, cm-samtal, läkarträffar, samverkansmöten. Såklart hanns det med roliga saker också och man fick åka på permissioner, men det skulle vara efter tillåtelse och planering med personal. Kortare stunder fick man lämna utan att ha fått en beviljad permission men var man borta längre än man kommit överrens med personalen om fick man meddelanden och samtal i mobilen. Så vad ska man kalla det, frihet under uppsikt kanske?
 
Var jag egentligen ville komma med det här inlägget var att nu har jag varit helt fri i ett helt år. Denna vecka är det nämligen exakt ett år sedan jag tog mitt pick och pack och flyttade hem. Ingen ofrihet och inlåsning som på avdelningen, ingen frihet under uppsikt som på behandlingshemmet utan HELT FRI. Jag är fri att göra EXAKT vad jag vill. Jag kan duscha när jag vill, hur känge jag vill och utan att någon tittar på mig eller ständigt frågar om jag lever. Jag kan gå hemifrån utan att behöva berätta exakt vart jag ska och exakt när jag kommer hem, jag kan planera min dag precis hur jag vill utan att tänka på färdighetsträning, session och morgonmöte, jag kan laga vilken mat jag vill när jag vill, jag får ha mina grejer i frysen IFRED. Jag slipper städcheckar, någon som inspekterar mitt rum in i minsta lilla vrå och kommenterar att jag missat en dammråtta under sängen. Jag slipper knacka på den vita dörren med den rektangulära fönsterrutan på, be om medicin, sitta i trappen och vänta och sen svälja tabletterna framför ännu ett par hökögon. Jag fixar allt med min medicin själv nu och sen ett år tillbaka. Hämtar ut på apoteket, har dom i lådan här hemma, tar fram rätt dos av rätt preparat på rätt tid två gånger om dagen. Hamstrar inte, gömmer inte, sparar inte - jag sväljer dom. Det trodde väl ingen för några år sedan då jag absolut inte kunde hantera läkemedel utan att intoxikera. Eller vassa föremål utan att skada mig. Höga höjder utan att hoppa. Men jag mår bättre nu. Har en livsvilja. Friheten gör mig gott. Jag växer av ansvarstagande. Att vara vuxen. Göra vuxna saker. Hålla ordning i och sköta mitt hem, planera, handla, laga mat. Tvätta. Sköta skolan. När jag klarar allt det känner jag mig kompetent. Det är såhär jag vill att det ska vara. Självständigt, ansvarstagande, kompetent och fritt. Då mår jag nog som bäst. Att tänka på hur det var för några år sedan när jag var på sjukhus med vak, det känns nästan förnedrande och kränkande, samtidigt som jag förstår att det var för att rädda mitt liv där och då. 
Men nu är jag fri. Och så ska det förbli. 

Att återvända

publicerat i Allmänt, Tiden på behandlingshem;

Har haft två lediga dagar, igår och idag, och idag var jag och hälsade på Märta och Sara på behandlingshemmet jag bodde på. Det är mycket tankar och känslor som rörs upp av att komma dit. Miljön, lokalerna. Det är ett mycket fint och mysigt ställe men det väcker minnen, såklart. Både bra och dåliga. Det hände så mycket under tiden jag bodde där, alltifrån bra och roliga saker till hemska och fruktansvärt svåra. Tiden där var otroligt viktig för mig, mitt tillfrisknande och mitt liv. Otroligt viktig. Periodvis mådde jag SÅ dåligt där, behandlingen var det hemskaste och svåraste jag någonsin gjort. Men samtidigt hittade jag en enorm trygghet där och i personerna som hjälpte mig där under den tiden. Som fanns vid min sida och stöttade mig i att vända mitt liv. Det är otroligt stort och jag är så tacksam över det att jag nästan vill fälla en glädjetår. Men det är jobbigt att komma tillbaka. Klump i magen. Minnen från jobbiga stunder kommer upp. Och saker och ting är inte som förut. Inte många personal som jobbade när jag bodde där finns kvar, och de boende är också nya. Det är så konstigt när saker och ting förändras. Men så är ju livet. It goes on. Hade mycket tankar ock känslor i bilen påväg hem, lite saknad (efter tryggheten, tror jag), lite ångest, lite ledsenhet, lite rädsla. Men också lättnad. För jag är påväg mot ett annat liv nu. Ett liv där jag ska göra saker jag mår bra av, umgås med personer jag mår bra av. Ett självständigt liv utanför behandlingshemsvärlden. 

Vill tacka älskade S och M för att dom två (speciellt) gjorde tiden där så bra som det bara gick. Att jag fick ha någon att umgås med, skratta med, gråta med, gjorde så mycket. Tack för att jag fick dela resan med er ♥️

Summering av tiden på behandlingshemmet - del 1

publicerat i Allmänt, Min kamp, Tiden på behandlingshem;

Ville försöka skriva ihop nånting efter min resa på behandlingshemmet. Det känns som det var igår jag flyttade dit, samtidigt som det känns såå längesen. Det har hänt så mycket under tiden jag bodde där. Det har varit en svår tid men också så värdefull. Jag har lärt mig så mycket och lärt känna så många fantastiska personer. 

Den 9onde maj 2016 kom jag. Vilsen, rädd, osäker. Kände ingen. Bilden till höger är tagen precis innan mamma och pappa skulle åka hemåt igen. Ville inte bli lämnad ensam 50 mil hemifrån men jag visste att jag var tvungen.

Första tiden var tuff. Var mest för mig själv. Var rädd. Hade ingen terapeut från början då min började några veckor efter att jag kommit. Fixade iordning mitt rum och försökte få det så mysigt och ”hemma” som möjligt. Hade ångestattacker. Jag minns första tiden som att det var fint väder ute varje dag men inuti mig var det oroligt. Jag självskadade, besökte sjukhuset, grät, käne mig ensam och fasade inför kommande behandling. Var i ”lära-känna-fas” med personalen och innan de lärt känna mig riktigt kunde de bara vara närvarande och hålla min hand eller ge mig is under de värsta panikattackerna. Kände mig verkligen vilsen och ensam. Men mina nära och kära hemma skickade pepp och fanns tillgängliga på Skype. 

Sommaren gick och jag och min nya terapeut började arbeta ihop. Tyckte om henne från första början och vi funkade bra ihop. Det tar lite tid att bygga upp ett förtroende men vi hade tid, pratade varje dag och hittade på lite saker utanför behandlingshemmet för att lära känna och så. Tacksam för den tid hon gav mig. Gjorde även en utredning med en psykolog för att se vilka diagnoser och svårigheter jag hade för att kunna se exakt vilken hjälp jag skulle få.


Började även med DBTn som var tre gånger i veckan. Mindfulness, att hantera relationer, att reglera känslor, att stå ut när det är svårt samt validering. I början var det såå svårt och såå mycket att ta in. Låter faktiskt som ett annat språk när man inte förstår termerna eller dess innebörd. Fick kämpa rätt hårt med läxorna, att försöka förstå, att redovisa i grupp, att hitta situationer i vardagen att öva på.  

Mellan all terapi, samtal och sessioner försökte jag mest bara överleva faktiskt, och det som gjorde att jag gjorde det var mina alldeles egna stunder nere vid sjön, alla djur som jag kunde klappa och mysa med och ja, typ det. Mamma, mormor och morfar kom ner och hälsade på och sen även familjen. 

På denna plats 👇🏻 andades jag in och andades ut. Fick vara för mig själv. Bara lyssna på tystheten, vinden i vassen eller fiskarnas plums i vattnet. Just då var det min plats och bara min. Stunderna där var mycket värdefulla.

Under sommaren var jag även på utflykt med min enhet. På stället vi var på fanns det önsketräd. Man kunde skriva en önskan på en liten lapp, sätta upp den i något av träden och sen hoppas att önskan slår in. Såhär i efterhand tror jag faktiskt att min gjorde det. 

- fortsättning följer -