Att återvända

Har haft två lediga dagar, igår och idag, och idag var jag och hälsade på Märta och Sara på behandlingshemmet jag bodde på. Det är mycket tankar och känslor som rörs upp av att komma dit. Miljön, lokalerna. Det är ett mycket fint och mysigt ställe men det väcker minnen, såklart. Både bra och dåliga. Det hände så mycket under tiden jag bodde där, alltifrån bra och roliga saker till hemska och fruktansvärt svåra. Tiden där var otroligt viktig för mig, mitt tillfrisknande och mitt liv. Otroligt viktig. Periodvis mådde jag SÅ dåligt där, behandlingen var det hemskaste och svåraste jag någonsin gjort. Men samtidigt hittade jag en enorm trygghet där och i personerna som hjälpte mig där under den tiden. Som fanns vid min sida och stöttade mig i att vända mitt liv. Det är otroligt stort och jag är så tacksam över det att jag nästan vill fälla en glädjetår. Men det är jobbigt att komma tillbaka. Klump i magen. Minnen från jobbiga stunder kommer upp. Och saker och ting är inte som förut. Inte många personal som jobbade när jag bodde där finns kvar, och de boende är också nya. Det är så konstigt när saker och ting förändras. Men så är ju livet. It goes on. Hade mycket tankar ock känslor i bilen påväg hem, lite saknad (efter tryggheten, tror jag), lite ångest, lite ledsenhet, lite rädsla. Men också lättnad. För jag är påväg mot ett annat liv nu. Ett liv där jag ska göra saker jag mår bra av, umgås med personer jag mår bra av. Ett självständigt liv utanför behandlingshemsvärlden. 

Vill tacka älskade S och M för att dom två (speciellt) gjorde tiden där så bra som det bara gick. Att jag fick ha någon att umgås med, skratta med, gråta med, gjorde så mycket. Tack för att jag fick dela resan med er ♥️

Summering av tiden på behandlingshemmet - del 1

Ville försöka skriva ihop nånting efter min resa på behandlingshemmet. Det känns som det var igår jag flyttade dit, samtidigt som det känns såå längesen. Det har hänt så mycket under tiden jag bodde där. Det har varit en svår tid men också så värdefull. Jag har lärt mig så mycket och lärt känna så många fantastiska personer. 

Den 9onde maj 2016 kom jag. Vilsen, rädd, osäker. Kände ingen. Bilden till höger är tagen precis innan mamma och pappa skulle åka hemåt igen. Ville inte bli lämnad ensam 50 mil hemifrån men jag visste att jag var tvungen.

Första tiden var tuff. Var mest för mig själv. Var rädd. Hade ingen terapeut från början då min började några veckor efter att jag kommit. Fixade iordning mitt rum och försökte få det så mysigt och ”hemma” som möjligt. Hade ångestattacker. Jag minns första tiden som att det var fint väder ute varje dag men inuti mig var det oroligt. Jag självskadade, besökte sjukhuset, grät, käne mig ensam och fasade inför kommande behandling. Var i ”lära-känna-fas” med personalen och innan de lärt känna mig riktigt kunde de bara vara närvarande och hålla min hand eller ge mig is under de värsta panikattackerna. Kände mig verkligen vilsen och ensam. Men mina nära och kära hemma skickade pepp och fanns tillgängliga på Skype. 

Sommaren gick och jag och min nya terapeut började arbeta ihop. Tyckte om henne från första början och vi funkade bra ihop. Det tar lite tid att bygga upp ett förtroende men vi hade tid, pratade varje dag och hittade på lite saker utanför behandlingshemmet för att lära känna och så. Tacksam för den tid hon gav mig. Gjorde även en utredning med en psykolog för att se vilka diagnoser och svårigheter jag hade för att kunna se exakt vilken hjälp jag skulle få.


Började även med DBTn som var tre gånger i veckan. Mindfulness, att hantera relationer, att reglera känslor, att stå ut när det är svårt samt validering. I början var det såå svårt och såå mycket att ta in. Låter faktiskt som ett annat språk när man inte förstår termerna eller dess innebörd. Fick kämpa rätt hårt med läxorna, att försöka förstå, att redovisa i grupp, att hitta situationer i vardagen att öva på.  

Mellan all terapi, samtal och sessioner försökte jag mest bara överleva faktiskt, och det som gjorde att jag gjorde det var mina alldeles egna stunder nere vid sjön, alla djur som jag kunde klappa och mysa med och ja, typ det. Mamma, mormor och morfar kom ner och hälsade på och sen även familjen. 

På denna plats 👇🏻 andades jag in och andades ut. Fick vara för mig själv. Bara lyssna på tystheten, vinden i vassen eller fiskarnas plums i vattnet. Just då var det min plats och bara min. Stunderna där var mycket värdefulla.

Under sommaren var jag även på utflykt med min enhet. På stället vi var på fanns det önsketräd. Man kunde skriva en önskan på en liten lapp, sätta upp den i något av träden och sen hoppas att önskan slår in. Såhär i efterhand tror jag faktiskt att min gjorde det. 

- fortsättning följer -

Tack och hej

Hur ska jag droppa denna bomb då? Jag har flyttat från behandlingshemmet. Lång historia kort; dom vill inte stötta mig i vissa saker som jag känner att jag behöver för att kunna leva ett lyckligt liv i framtiden. Jag fick göra ett val. 1. Fullfölja min behandling på deras vis eller 2. Bli utskriven och gå min egen väg. Jag valde alternativ nummer 2. Jag fick en vecka på mig att packa mina grejer och flytta hem men efter att jag fick reaktioner på mitt beslut som gjorde mig väldigt besviken valde jag att åka på en gång. 


Har fått höra att jag inte kommer klara detta och att jag inte tänker rationellt, men för mig känns det mer än rätt. Det kom plötsligt, jag vet, men jag har inte känt mig trygg där på länge. Brand, två dödsfall, omstrukturering, personal som slutat, terapeutbyte osv osv. Jag valde ändå att göra ett försök och ge allt med min nya terapeut men det kändes ändå inte helt hundra. Sen när detta helt plötsligt kom och vände upp och ner på allting blev valet lätt. Och det handlar mycket om självrespekt också. Det kändes helt enkelt inte bra och rätt för mig. Jag hade kanske tänkt annorlunda om jag hade lång tid kvar, men jag skulle ändå flyttat om ca en månad så jag kände att jag lika gärna kunde flytta nu. Jag hade nog inte kommit så mycket längre på behandlingshemmet ändå. Hade förmodligen fått ett bättre avslut - ja, men jag har ändå redan sagt farväl till dem som jobbat närmast mig under dom här 1,5 åren, eftersom dom redan slutat. 

Det här känns RÄTT för mig och jag är sjukt tacksam över allt stöd jag fått från de flesta jag berättat för. Mest tack till familjen som välkomnar mig hemma med öppna armar. Sen finns det dom som inte tror på mig och försöker sänka mig, och till er vill jag bara säga - jag ska visa er. Ni ska få ångra vad ni sagt. Så är det bara.